Ända sedan början på 1900-talet har psykologer och sociologer frågat sig vad som gör vissa grupper mer kreativa än andra och hur man kan stimulera kreativiteten i en grupp. Frågan har naturligtvis inget enkelt svar, men en del av svaret kan finnas i den så kallade Building 20. Så låt oss backa bandet en aning, närmare bestämt till andra världskriget.
Spontana möten och kritik stimulerar kreativitet
År 1942 arbetade The Rad Lab, MIT:s avdelning för radioforskning, för fullt med att ta fram en fungerande radar. Kriget rasade och klockan tickade. Med radarteknik skulle man få ett stort övertag över tyskarna. För att lyckas anställde man hundratals ingenjörer från hela världen. Då fick man plötsligt ett problem: det fanns ingen plats för alla nya anställda. Man bestämde sig därför för att bygga en temporär byggnad på MIT’s campusområde, den så kallade ”Building 20”.
Det var inte direkt något arkitektoniskt mästerverk. Byggnaden ritades av ett lokalt arkitektkontor på en eftermiddag och konstruktionen gick snabbt. Man byggde i trä så den skulle vara lätt att riva efter kriget. Enligt många var byggnaden ett komplett misslyckande. Hur kunde ingenjörer, arbeta i en byggnad vars väggar var så tunna att det var iskallt på vintern och som hade ett tak som läckte?
Byggnaden må ha varit undermålig, men vad gäller innovation skulle Building 20 visa sig vara en succé. Den stora blandningen av forskare gjorde Building 20 till en tryckkokare av olika idéer och infallsvinklar. På bara några år lyckades forskarna i den udda byggnaden inte bara ta fram avancerad radarteknik. Här gjordes även viktiga framsteg inom en rad andra fält, inte minst inom elektronik. I ett uttalande från det amerikanska försvarsdepartmentet hävdade man senare att forskningen i Building 20, bara under de tre åren fram till krigets slut, tog ett kliv som motsvarade 25 års forskning och utveckling i fredstid.
Efter kriget fick byggnaden stå kvar och flera avdelningar på MIT som växt ur sina tidigare lokaler flyttade in. På mitten av 1950-talet fanns här både en avdelning för atomforskning, ett elektronik-lab, en avdelning för cell-odling. Det fanns även en pianoreparatör. Den låga byggnaden gjorde att alla dessa forskare ständigt sprang in i varandra på väg till köket eller på väg till toan, berättade om sina idéer och gav varandra kritik. Många forskare som jobbat i Building 20 vittnar om att den här kritiken var A och O i det kreativa arbetet och en viktig del i varför byggnaden fick smeknamnet ”the magical incubator”. Spontana möten och kritik hade alltså visat sig vara en lyckad modell för att stimulera kreativitet.
Klassisk brainstorming fungerar inte.
Ungefär samtidigt som Building 20 var på sin topp på 1950-talet, introducerades en annan modell för att hjälpa grupper arbeta mer kreativt tillsammans, nämligen ”brainstorming”, framtagen av den amerikanske reklammakaren Alex Osborn. En central idé i brainstorming är att man inte ska dömma eller kritisera andras idéer utan istället hela tiden vara uppmuntrande. Om man är rädd för att ens idé ska bli kritiserad låter man, enligt Osborn, bli att dela med sig av den, vilket dödar kreativiteten i gruppen. Alltså raka motsatsen till hur man arbetade i Building 20.
Brainstorming blev en enorm succé och spred sig snabbt till företag över hela världen. Men hur effektivt är egentligen brainstorming? Sedan tekniken lanserades har en rad studier visat att klassisk brainstorming, så som Osborn formulerade den, inte är så effektivt som dess förespråkare hävdar. I själva verket kan det stävja kreativiteten i en grupp.
2003 visade t. ex psykologen Charlan Nemeth vid University of California att processen att generera ideér i grupp mår bra av kritik, så länge kritiken är konstruktiv. Studien bestod av 256 deltagare som delades in i lag på fem i tre olika grupper. Den första gruppen instruerades att arbeta enligt Osborns modell och undvika all form av kritik av de andras idéer. Den andra gruppen uppmuntrades att tänka fritt men att även ge varandra konstruktiv kritik. Den tredje gruppen gavs inga instruktioner alls. Grupperna fick sedan ett problem att lösa.
Resultatet var tydligt. Gruppen som även uppmuntrades att ge kritik åt varandras idéer genererade 20% fler idéer än gruppen som inte gav kritik. Anledningen till detta är, enligt Nemeth, att kritik gör att man får nya infallsvinklar och tvingas tänka i nya banor, vilket leder till fler och mer annorlunda idéer. Om man tar bort all form av kritik arbetar man, egentligen inte tillsammans, utan var och en sida vid sida.
Så om du vill öka kreativiteten på ditt företag, se till att skapa förutsättningar för spontana möten mellan olika människor och anamma en kreativ process som uppmuntrar fritt tänkande och galna idéer men där konstruktiv kritik också tillåts.
Vi på Realize har länge arbetat med att hjälpa svenska företag bli mer kreativa. Vi arbetar med beprövade verktyg både för att generera idéer och att bedömma och vidareutveckla idéer tillsammans. Varför inte boka in en dag hos oss på Idéfabriken och testa själv? Ring oss nu på 031-7605400, eller maila, så berättar vi mer om vad vi kan göra för ert företag.
Bakgrundsmaterial: